Lisa, du har helt rätt: Många märkliga stick-vägar har jag vandrat på, men två-trådigheten har jag ännu inte gett mig i kast med. Lite självrannsakan säger mig att det här är orsaken:
Säg hej till Ellas Gail.
Den inleddes i januari 2008 och skulle bli en överraskningssjal till min bästa vän Ella. Garnet är handspunnet av ryska bondmoror av underpälsen från ukrainska bergsgetter och handfärgat av undertecknat i ljusa varianter av Ellas favoritfärger.
Kanske hade jag för höga förväntningar. Kanske är en get-pälsig Gail inte så snyggt som jag tänkt mig. Vad orsaken än är så slutade jag diskret att sticka på den. Jag låtsas fortfarande att det är ett pågående projekt, och den ligger kvar bland mina andra projekt i stickkorgen, men faktum är att det aldrig kommer att bli något av den lyxiga getduns-sjalen. Fast sanningen att säga hade det ju alls inget med tvåtrådigheten att göra, inser jag nu när jag börjar fundera på garn- och projektval.
Det är dags att ge sig in i tvåtrådighetens väldiga rike av möjligheter.
Länge har jag letat efter ett spetsgarn i silke och lin, men det verkar vara stört omöjligt att hitta. Jag hade tänkt mig en Anjou i ett sprött och skimrande garn. Kanske är det här signalen jag väntat på? Låter det sig göras att använda två så tunna garner att de fortfarande blir av lace-tjocklek när de läggs ihop? Det tål att tänkas på.
Vad som är fullständigt glasklart är att om man ska göra något ska man bannemig göra det ordentligt. Här ska det blandas färger, kvaliteter och tjocklekar så att det står härliga till. Målet? Att allt ska smälta samman till en välkomponerad, enhetlig smakupplevelse (ja, jag har sett för många kockprogram), där de olika ingredienserna sticker upp utan att konkurrera ut varandra och kompletterar varandra snarare än blir ett enda kaos av intryck. Lite som en välblandad Margeritha.
Tror ni jag klarar det?
Säg hej till Ellas Gail.Den inleddes i januari 2008 och skulle bli en överraskningssjal till min bästa vän Ella. Garnet är handspunnet av ryska bondmoror av underpälsen från ukrainska bergsgetter och handfärgat av undertecknat i ljusa varianter av Ellas favoritfärger.
Kanske hade jag för höga förväntningar. Kanske är en get-pälsig Gail inte så snyggt som jag tänkt mig. Vad orsaken än är så slutade jag diskret att sticka på den. Jag låtsas fortfarande att det är ett pågående projekt, och den ligger kvar bland mina andra projekt i stickkorgen, men faktum är att det aldrig kommer att bli något av den lyxiga getduns-sjalen. Fast sanningen att säga hade det ju alls inget med tvåtrådigheten att göra, inser jag nu när jag börjar fundera på garn- och projektval.
Det är dags att ge sig in i tvåtrådighetens väldiga rike av möjligheter.
Länge har jag letat efter ett spetsgarn i silke och lin, men det verkar vara stört omöjligt att hitta. Jag hade tänkt mig en Anjou i ett sprött och skimrande garn. Kanske är det här signalen jag väntat på? Låter det sig göras att använda två så tunna garner att de fortfarande blir av lace-tjocklek när de läggs ihop? Det tål att tänkas på.
Vad som är fullständigt glasklart är att om man ska göra något ska man bannemig göra det ordentligt. Här ska det blandas färger, kvaliteter och tjocklekar så att det står härliga till. Målet? Att allt ska smälta samman till en välkomponerad, enhetlig smakupplevelse (ja, jag har sett för många kockprogram), där de olika ingredienserna sticker upp utan att konkurrera ut varandra och kompletterar varandra snarare än blir ett enda kaos av intryck. Lite som en välblandad Margeritha.
Tror ni jag klarar det?
Inlägg
Låter som att du fattat galoppen och är taggad. Bra utgångspunkt
SvaraRadera